dagen du föddes min prins, moster kommer aldrig låta någon skada dig, aldrig.

Liam   

Jag, Felicia, är tjejen som är på varje fest, alltid bjuden, den som aldrig missar någon tillställning och är den som fuckar ur helt på dansgolvet. Jag är 18 år och vet aldrig vet vad jag vill, jag sabbar alltid det som är bra och håller mig till det som är dåligt och straffar mig själv. När jag är kär så vill jag vara singel och leva livet, när jag är singel vill jag vara i ett förhållande och ha gränser. Jag har svårt att visa kärlek och känner mig alltid som den dåliga i förhållandet, vilket gör att jag visar ännu mindre kärlek. Jag finner ingen glädje i vardagslivet och lever för helgerna, då jag får festa. Då är jag mig själv, när jag får klä mig hur jag vill, visa min glada sida och visa vem jag egentligen är. Jag är kär i mitt jobb, och inte många killar kan ta att jag är på klubben varje helg. Visst, jag saknar att ha någon i mitt liv, men jag har ju det, mer eller mindre. Jag har ju den där speciella killen som jag pratar med varje dag, men som jag inte har någonting alls med, som jag vill ha men vet att det inte skulle funka.Sen har jag älskade lördags gruppen på klubben, mina speciella. Det låter fel, men jag har så otroligt roligt med dom och dom tar fram en bra sida hos mig. 

25/1

jag tror jag kommit på varför jag straffar mig själv. Sen jag var liten har mina föräldrar sagt 

-"det är inte ett dugg synd om dig".

Det har satt sig rätt ordentligt som ett ärr, och ärr försvinner aldrig. Jag tycker aldrig synd om mig själv längre heller, mina problem är mina och ingen annans affärer. Varför är folk så nyfikna på mig och mitt liv?

Hade möte med eht alldeles nyss, Tommy min syv sa till mig "vi visste att du mådde dåligt men inte så här". Det fick mig att börja fundera, hur kunde dom inte se? Spelade jag teater så bra att man inte ens kunde se mitt hat, min sorg och min tomhet? Dom måste se någonting, så bra är jag inte på att spela teater. Jag önskar att jag hade någon att luta mig mot som förstod det är att ha några få personer som familj och den närmaste vill ta livet av sig, det är inte lätt att försöka hålla leendet igång.. Jag straffar mig själv med allt

24/1 - 12

Jag bad mamma sätta in 400 kr på mitt konto för ca tre veckor sen för en dagsresa till Romme med min skola. Efter det har hon inte hört av sig någonting först idag när jag bråkade om pengarna för att kunna åka. Det fanns några få platser kvar och jag blev tillfrågad, så hon satte in 400 kr efter mycket bråk. Jag kom på att jag ska jobba i morgon så jag kan faktiskt inte åka, men visst ville jag göra det. Jag och pappa bråkade idag igen om Romme resan, jag ville sjukanmäla mig men han vägrade låta mig göra det, så jag gav upp och tänker jobba i morgon. Jag tjänar 1000 kr för några timmar på två dagar och kommer förmodligen få framtida jobb så jag kan inte förstöra den chansen, så jag köpte precis en bas tröja och en ny svart kavaj med pappa. När vi skulle gå till bilen stötte jag på mamma och hennes pojkvän, Rickard. Jag fortsatte gå och hon sprang ikapp mig när jag precis skulle in i bilen. När jag såg på henne blev jag så arg att jag kunde spotta henne rakt i ansiktet eller lika gärna sätta mig på garage golvet och bryta ihop. När vi bråkade tidigare idag så frågade hon vad jag hade menat när jag sa "jag kan anmäla dig för psykisk misshandel och det kan Linda också göra."

Hon ansåg att det var jag och Linda som hade mobbat henne under alla år och inte tvärt om, som det egentligen är. Sen jag var liten har mamma varit på oss två om våran vikt, vårt utseende, vår hållning, uttal och allt man kan döma oss för. Eftersom både jag och min syster fick akne och dessutom var mobbade så gick mamma på ännu hårdare, jag kommer fortfarande ihåg alla gånger linda kastat sig nerför trappan och låst in sig på rummet med tårarna forsandes, jag däremot var aldrig lika svag, eller lät henne i alla fall inte se det, jag ville inte ge henne den tillfredsställelsen. När jag såg henne nu kokade det inom mig, hon frågade mig om jag skulle komma förbi och hämta mina skidsaker, jag svarade 

- nej jag ska inte åka eftersom jag har jobb i morgon som jag inte har råd att missa, jag har inga pengar mamma, jag står i en garderob på Arlanda och tjänar 100kr/timme!

Jag ville bara skrika och gråta, äckliga kärring som inte förtjänar att vara någons mamma. Hon har fått mig att skada mig själv så många gånger och alla gånger jag gråtit i smyg för alla elaka ord hon sagt. Jag minns vårt sista stora bråk som slutade med att hon tog nycklarna, jag ångrar ingenting utav vad jag sa. Jag kom hem när hon sa åt mig att packa mina saker, att hon inte klarade av mig längre. Jag började packa som så många gånger förut och sa åt henne att dra åt helvete så fort hon kom i närheten utav mig. Hon började gråta floder och gnällde om att hon inte orkade just nu, vi bråkar bara, jag miss sköter mig osv. Innan jag puttade ut henne ur rummet vände jag mig om, såg henne i ögonen och sa;

-hämta din dildo och kör upp den i röven så som du gillar det. 

Hon tog mina nycklar och kastade ut mina saker. Efter det har det varit väldigt stelt men jag tyckte hon förtjänade det, efter allt hon sagt till mig, så som hur fet jag är, hur ful jag är, hur äcklig jag är, hur ingen någonsin skulle eller kommer älska någon som mig. Alla pojkvänner jag haft var bara med mig för att ha någon att ligga med, att bo hos, att utnyttja. Jag trodde henne och släpades ner i mörkret där jag skar upp mina armar, inte djupt, bara så det gjorde ont, jag ville inte dö, jag förtjänade inte det. Och nu stod hon där framför mig, kvinnan som kallade sig själv för min mamma. Jag vände på klacken och gick därifrån in i pappas bil och åkte iväg, efter några minuter fick jag ett sms där det stod "skulle vara mysigt om du kom i alla fall.. kram". Hon lämnade mig och jag är ingenting för henne förutom när hon behöver det, när jag ligger i sängen och gråter kan hon kolla in och säga "vad tjurar du om" men när hon ligger i sängen och gråter, då ska hela världen bry sig, pyssla om henne och älska henne, som att hon faktiskt förtjänade det. Den kvinnan kommer dö ensam, och jag tvekar på om hon ens ska få bli mormor till mina barn, vi delar inte ens efternamn, jag vill inte ha några band till en människa som går över lik utan att röra en min.

23/1 - 12

pappa väckte mig efter 4 timmars sömn och jag gick upp, vill inte göra honom mer ledsen. Han körde mig till stan så jag kan ta mig till skolan lättare och köpte frukost till mig, vi pratade inte så mycket men det fanns inte så mycket att säga heller. Jag sitter på tåget och vill inte alls till skolan, jag orkar inte träffa människor som dömer en med blickar. Jag vill ligga kvar under täcket hela dagen och undvika dagsljuset. Jag vet inte varför jag känner så idag, det är nog för att jag och pappa bråkade så mycket igår. Jag är rädd för att bli lämnad ensam precis som mamma lämnade mig, jag kan aldrig förlåta henne och den enda jag har kvar är pappa. Jag saknar Oliver så otroligt mycket och önskar att han var kvar dom här dagarna och gav mig kärlek samtidigt som jag hade någon att bry mig om. Jag behövde gå upp så att han fick gå ut, behövde bry mig om någon och ge någon kärlek utan en massa krav, så lite som jag bryr mig om mig själv var det skönt att någon tyckte om mig. Jag känner mig otroligt ensam och övergiven men vill inte säga det till pappa, ingen av oss två mår bra och om jag säger sanningen så vet jag inte hur han ska orka. Han säger jämt att han ska köra mig till psykakuten, han menar nog inget illa men det gör alltid mer ont när en människa som står en nära och som vet alla ens svagheter attackerar en med det. Jag är inte lycklig, inte ens nära, jag känner mig ganska likgiltig förutom en känsla i magen som känns svart.. Som en rök som bara växer, typ som ett hat som säger ifrån, jag vill inte. Jag vill inte till skolan idag men jag provar gå dit, jag kan prata med Laila, hon kanske kan hjälpa mig lite. Annars går jag hem, jag klarar inte att vara stark idag, hoppas att Mikaela är i skolan, annars kommer jag inte äta heller.

Mitt schema ser ungefär likadant ut varje vecka, sen fyller jag på vart efter. Vissa veckor har jag knappt nån plats kvar på dagarna för möten och saker att göra. Nu skrev jag in skoltider för att ha koll när jag kan ha möten, annars gör jag inte det. Varenda människa borde ha en kalender! Jag har en "stor" som är på bild, den har jag i väskan sen har jag en liten rosa jag kan ha i tex fickan :)