25/1

jag tror jag kommit på varför jag straffar mig själv. Sen jag var liten har mina föräldrar sagt 

-"det är inte ett dugg synd om dig".

Det har satt sig rätt ordentligt som ett ärr, och ärr försvinner aldrig. Jag tycker aldrig synd om mig själv längre heller, mina problem är mina och ingen annans affärer. Varför är folk så nyfikna på mig och mitt liv?

Hade möte med eht alldeles nyss, Tommy min syv sa till mig "vi visste att du mådde dåligt men inte så här". Det fick mig att börja fundera, hur kunde dom inte se? Spelade jag teater så bra att man inte ens kunde se mitt hat, min sorg och min tomhet? Dom måste se någonting, så bra är jag inte på att spela teater. Jag önskar att jag hade någon att luta mig mot som förstod det är att ha några få personer som familj och den närmaste vill ta livet av sig, det är inte lätt att försöka hålla leendet igång.. Jag straffar mig själv med allt

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hej kära vänner, eller ja.. bloggen jag kikade in på min ask och insåg hur omtyckt min blogg var, kanske lyckades jag hjälpa någon eller så skrattade ni åt mig. Men varför inte ge det ett försök till? Jag har mycket att berätta och dela med mig u...

6 månader har gått sedan jag träffade min underbara karl, det firas med en barnfri kväll med vin och trerätters i gamla stan. Min kärlek ...

när jag flyttade hemifrån hade jag som ett motto att alltid ha en vindunk eller två hemma, jag hade många vänner över och det var mycket sommarnätter på min altan så det var klart att vinet skulle finnas. Nu mer, har jag istället alltid fika hemma. J...