i december lovade jag mig själv att aldrig mer bli kär, jag skulle köra mitt vanliga race och bara vara den jag är utan att behöva tänka på någon annan, och det har jag gjort, jag gick tillbaka till den jag är och har levt livet. Jag har spottat på killen som högg mig inte bara en gång utan två, och jag har pissat på bruden som så falskt tror att jag inte vet något om dom. Jag har druckit skumpa, jag har tagit nummer och jag har krossat hjärtan. Jag har målat mina läppar röda och rökt mina cigaretter, jag har bjudit killar på bubbel och fått dom att känna sig billiga, jag har sårat många i jakten på att förlåta mig själv för att ha släppt in ännu en i mitt liv och som sårade mig. Jag har krossat alla i min väg likt en pansarvagn med mina tjejer bakom mig, och jag älskade det. Jag älskade att se ner på männen och få dom att känna sig små, jag älskade att dominera och jag älskade att göra det jag gjorde.

ett samtal var vad som krävdes för att få tillbaka honom på hjärnan, och jag gick ännu hårdare fram. Jag beställde mer skumpa, jag dominerade ännu mer och jag krossade fler hjärtan. Jag gjorde det jag kan bäst och spelade spel, jag byggde min pansarvagn ännu större och körde över ännu fler. Jag har hatat, jag har sårat och jag har jagat min egen skugga för att gömma mitt hjärta ännu djupare in under mitt skinn. 

Ett par meningar fick mig att minnas hur han fick mig att känna, hur jag vred mig i sängen om nätterna när jag tänkte på honom och lyckan över att få träffa honom varje helg. Jag var 18 och jag var tokig i honom.

jag vågar inte lita på kärleken, jag vill inte fastna vid någon och jag är livrädd för att bli lämnad ensam. 

kärlek är svårt, och ganska jobbigt.

Fyfaaan idag mår man som man förtjänar, var ute med babes igår och det slutade som vanligt på marquise där jag träffade massa gamla kollegor, stammisar och vänner. Var egentligen spontant, tänkte gå hem vid 3 och sova men icke. Tre Lammkött och en milf rockade banan, jag blev kalasfull och tog en taxi vid halv fem haha. Vaknade utav att jag var sjukt bakis hungrig och ska nu på kalas hos min syster, jag vågar inte kolla mitt konto heller, fan va vi drack igår, puss!

nu är det en sån där natt då jag har en klump i magen, mår fruktansvärt dåligt och allt i hela världen är mitt fel. jag vet egentligen inte varför jag känner så, enda förklaringen jag fått är att jag straffar mig själv som någon sorts "självskadebeteende". Känslorna kommer från ingenstans, det kan räcka med några ord, en bild eller en låt så börjar jag tänka tillbaka och klumpen växer. jag har egentligen inga ord för att förklara mina känslor, jag har ägnat senaste timmen åt att ha tända ljus i min mörka lägenhet med musik. fixade till vid min memorial hörna så den såg fin ut när jag ändå hade en anledning 

Färgar jag håret faktiskt, när jag känner "fan nu har jag jobbat så jävla mycket att jag behöver ta hand om mig själv" går jag och köper hårfärg och pysslar om mig själv. Jag trivs så bra i rött hår att när jag ser mig i mitt tråkiga bruna mår jag bara dåligt. Jag ska visa resultat när jag har solen som vän imorn, nu blir det rom och cola. Puss!

Har jag berättat om min bästa vän? Klart jag har! Min andra halva oxå? Det är samma person.
En tjej jag hade så jävla svårt för, inte pratade med och tyckte var en bonde som inte fattade någonting utanför stallet. Vi jobbade tillsammans typ två gånger, hon hade alltid jeans stickad tröja och sneakers med lite mascara - jag menar, på nattklubb när hon var ute och festade?!
Sabina var hennes namn och hon verkade så jävla tråkig så jag vet inte vad, men hon slutade för det passade inte henne. Så en kväll när jag var ute och festade fick jag ett sms;
"Vart hittar man dig ikväll?"
Efter den natten lärde jag känna en helt annan tjej, någon som stod upp och sa exakt vad hon tyckte i mitt ansikte. Hon var lojal, ärlig och rolig, allt det man söker. Jag visste att hon alltid hade min rygg och hör och häpna!
Vi flyttade ihop, vi blev sambos i en etta i hornstull vårat lilla kärleksnäste hehe. Ingen trodde på att vi bara var vänner så vi körde på, vi skaffade ringar och jag var helt plötsligt förlovad?
Jag hade time of my life och jag kom på fötter, hon fick mig att sköta mina jobb och jag kunde prata ut, jag mötte mina problem med henne bakom mig och gissa vad?
Hon är min bästa vän, och när jag tänker efter riktigt noga är hon nog min enda riktigt riktiga vän. Jag har vänner jag träffar, pratar med och lever med, men bara en som jag vet alltid har min rygg vad jag än gör och därför älskar jag henne som den vän hon är.
Sabina, den ende jag verkligen älskar utanför min familj