så jag träffade en kille ett ganska bra tag, i fem månader till och med. och ja, jag var kär. killen var lika gammal som mig, ganska barnslig och ja, jag vet inte, han störde mig så jävligt att jag försökte fixa tjejer till honom så han skulle få sig något liksom. Det slutade med ett skämt från min sida faktiskt, jag som var väldigt full säger; sover du hos mig inatt eller? och det gjorde han, den natten berättade han att han var kär i mig och efter det stannade jag. Han betydde trygghet och jag stannade hos en kille för första gången på länge, jag litade på honom och han lovade (precis som de andra) att han aldrig skulle såra eller skada mig.

och det vara jävligt bra ett tag, jag fick känslor och jag ville vara med honom. Han blev min bästa vän och snabbt halva min värld, jag hatade att sova utan honom och vi smsade nätterna igenom när vi var utan varandra. Jag var lycklig, men han var inte nöjd. Han tyckte jag var för känslokall och ville att jag skulle visa min kärlek officiellt, vilket jag vägrade av den anledningen att han var (är) anställd och jag villle inte ha massa snack, så när han ville ha ett officiellt förhållande på facebook sa jag ifrån. Han blev ledsen, ja det märkte jag ju men herregud allt hade gått så snabbt varför ha ett facebook förhållande redan?

Killen var väldigt snäll och gullig, och jag, ja jag var bitchig och "the bad guy".

Jag fick alltid ta smällar om att han var för bra för mig och att jag inte förtjänade någon som han, "hur kan någon som hon få någon som han, han borde vara med mig istället" and so on..

jag tog smällarna, det dom inte visste var vad jag dolde för dom alla, för hans skull och hans rykte.

en natt efter jobbet, klockan var ca 3.30 och jag skulle ta mig till nattbussen så fick jag samtal om att min kille skulle ha lämnat klubben med en tjej och jag ringer honom, jag kommer ihåg dialogen ännu

jag; hej vad gör du?

han; ehhhh, jag är i sankt eriksplan

jag; jaha, men det var inte vad jag frågade. vad gör du?

han; ehhhh, jag sover inte hemma inatt

jag; du behöver inte höra av dig mer, jag är klar med det här. dra åt helvete

han hade gått hem med en annan tjej och jag gick genom stan gråtandes, helt förstörd. jag kände mitt hjärta slås itu och jag fick en ångest attack, jag ringde min syster och min bästa vän och frågade vad jag skulle göra för jag visste inte själv, helt plötsligt stod jag ensam igen, någon ryckte bort mattan under mina fötter och jag ramlade.

Den natten sov jag ingenting, jag grät och grät och grät. Jag funderade på vad jag hade gjort för fel, varför han gjorde så, jag vände allt mot mig.

Kanske var det därför jag åkte hem till   honom oxå och försökte prata ut, men det var nog det dummaste jag kunde göra.. Jag förlät honom, förmodligen för att han såg (om möjligen) ännu värre ut än mig.

Men jag sopade det hela under mattan, fick folk att hålla tyst om det och fortsatte ta skiten om att jag var en dålig flickvän, ingen som förtjänade honom och lyssnade på skiten om hur bra han var.

jag gjorde slut genom att jag visste att han ville ha en annan tjej vilket han tvärförnekade,

men när hon kommer i hans byxor på ett möte så tycker jag faktiskt att han spottar mig i ansiktet.

så jag sa fuck you, hej då.

det visade sig att jag (som alltid) hade rätt och han hade legat med henne, alltså är det två personer.

grabben är pinsam och det värsta är att eftersom han är anställd, så måste jag träffa personen. Men vad kan man göra, jag försöker att skratta åt det men det enda jag kan tänka är att stå och pissa mig på ryggen och låtsas som att det regnar - det är ingen bra ide.

tiden flyger fram, jag försöker att inte se bakåt men alltför ofta ser jag mig över axeln och känner hjärtat gå i tusen bitar. Jag saknar de jag aldrig får träffa igen och lägger för lite tid på de jag älskar, min familj. Jag önskar jag kunde ge den kärleken jag känner, men jag är så förbannat rädd för att bli lämnad. Orden hittar inte fram utan stannar långt inne i mig, och jag låser mitt hjärta. Helt plötsligt är det 2014 och jag är snart 20 år, hur gick det så snabbt? Jag satt precis på golvet och lekte med barbies och bråkade med min syster, nu jobbar jag varje dag och har inte ens tid för att träffa någon annan än mina kollegor. Jag är så trött, så förbannat trött på mig själv och livet, hur jävla svårt ska det vara att hitta någon att bli kär i och sen stanna hos den? hur svårt ska det vara att säga tre små ord och hur svårt ska det vara att kunna låta någon älska mig? så komplicerat kan det inte vara, jag verkar vara den enda som inte lyckas i min närhet. 

jag saknar de som lämnat mig, de som jag aldrig kommer få se igen, de som gått vidare.

speciellt min moster, ibland funderar jag på hur jag hade varit om hon varit här. Hade jag betett mig så som jag gjort i så många år, hade jag gått klart skolan, hade jag haft de här problemen?

Jag tror inte på ödet, men allting har sin historia och jag har insett att när en dörr stängs så öppnas det där förbannade fönstret. Och jag tror mitt liv hade sett helt annorlunda ut om vissa saker aldrig hänt.

Jag saknar er, varenda en.

jag kan helt ärligt berätta vad jag har gjort den senaste tiden förutom att slita som ett djur för ingenting på jobbet, men det kan vi ta senare när jag är säker på min sak.

jag drömmer fortfarande om min livvakt men helt ärligt så kan inte jag vara orolig så fort han åker iväg på jobb och vara uppdaterad via hans vänner, eller som han säger - kamrater. Han är bosatt i finland för tillfället och jag har mitt liv i stockholm, jag är ingen person som har förhållanden då jag är feg, jag vill inte ha bråk tjafs konflikter och en klump i magen, rädslan över att han ska hitta någon bättre än mig (inte så svårt med min syn på kärlek). Men det är sån jag är, jag vill inte ha krav ställda - jag vill bara ha en person som jag inte delar med andra. Ni kanske inte förstår mig då jag bara hittat en som förstår mig, min andra halva min bästa vän Sabina för hon känner likadant, de andra jag försökt förklara för säger; jaha! en kk, men säg det då! 

Men det är inte en kk jag menar, jag har extremt svårt för såna relationer då jag anser att det är respektlöst mot varandra typ, kan inte riktigt förklara det via tangenter.

Jag har för det första väldigt svårt att bli kär, att ens få känslor. För det andra så drar jag så fort jag får chansen, jag tycker allt blir för jobbigt. Sån är jag, jag klarar inte av att någon är kär i mig (vilket nu har hänt, jag kommer till det snart!). Min rädsla är att bli sårad, därför sticker jag - jag vill inte vänta på att någon lämnar mig, ni vet det där "a wise woman leaves before she's left" och det är nog svårt att ändra. Jag ser alla män med samma ögon, de är ute efter att såra mig på alla olika sätt, kanske är det därför jag blir äcklad när folk rör vid mig utan mitt tillstånd.

Iallafall, jag har träffat en kille vi kan kalla Oliver. Han har väl mer eller mindre erkänt att han har känslor för mig, att han vill vara med mig och att det är mig han har i huvudet och ja, även på fyllan så det är väl mer eller mindre bevisat - på fyllan kommer de sanna känslorna fram!

"if you love him, let him go out drinking with his friends. If he calls you drunk, he is yours. If he turns off his phone he never was."

Jag vet att en sån här kille träffar man extremt sällan, en fullt seriös, mogen, snäll och fin kille så därför borde jag vara med honom. Han kan hålla mig under kontroll när jag brusar upp bara genom att lägga armen runt mig, han visar mig så fort vi ses att det här har han längtat efter sen förra gången, han skickar såna där "gulli-gull" sms och han låter mig vara den jag är, han vill absolut inte ändra på mig (mer än att han vill att jag jobbar mindre så vi kan ses oftare) till skillnad från killen jag träffade senast, jag visste mycket väl om att han hade ändrat på hela mig men jag visste inte hur dåligt jag mådde förens mina vänner sa till mig häromdagen under våra deeptalk;

vet du Felicya, sen du lämnade M så är du dig själv igen, du mår så jävla mycket bättre och du visar framfötterna vart du är går. 

Och det kanske är därför jag är rädd, att jag ska försvinna igen och hamna på botten men det tvekar jag på. 

Oliver ska komma till mig senare idag och det kanske är därför jag passar på att skriva av mig, sen behöver ju inte ni tro att jag är död heller som jag fick en kommentar om. 

Jag jobbar bara mycket och tar vara på tiden jag kan med mina nära och kära!

Men nu ska jag komma till det riktiga problemet, jag kan få drömkillen (han ser rätt bra ut, är precis den jag behöver och han är inte rädd för att visa sina känslor för mig - inga spel) men ändå så ser jag någon annan. Inte så att jag är kär, eller ens har känslor, jag känner knappt personen men ändå så vet jag att om han vore singel så hade jag bjudit ut honom på dejt, men ändå har jag honom nog hellre som en vän kind of way. Väldigt svårt, jag vet bara att jag vill vara med honom då han får mig att känna mig väldigt trygg och behöver bara säga några ord för att jag ska slappna av och kunna fortsätta med det jag höll på med plus att han alltid backar upp mig och har min rygg (folk från orten förstår precis vad jag menar). 

Nu ska jag fortsätta med min tvätt, vi hörs senare darlings.

The bitchy life of Felicya är snart tillbaka

Passade på att mysa lite med missen innan jag åkte till jobbet, är så förbannat trött från gårdagen även fast vi stängde tidigare. Jag var hemma runt 01 och sov fram till 11 iaf, riktigt konstigt. Man märker att gästerna börjar komma tillbaka nu efter den sämsta tiden för nattklubbarna så jobben börjar rulla in igen. Så whats up today?
Våren är här, jag klicketiklackar mig runt stockholm med solglasögon och mina hörlurar, sommaren är på väg.

Puss darlings

[Bild]

det är sen vår och jag får ett meddelade från.. låt oss kalla honom Jim. 

"oj du var vacker, hur mår du?"

och ja, det var där historian började. Jim var en otrolig man, en livvakt som alltid var ute på uppdrag. Han kom från finland men kunde svenska, och oj så han charmade mig. Jag föll pladask för prince charming, med mörkt bruna ögon, svart hår, smilgropar och det vackraste leendet. Jim hade en otrolig kärlek för amerikanska bilar, han hade bland annat en svart dodge. Han tränade MMA och hade en riktigt sexig, vältränad kropp som skulle få dom flesta tjejerna att kasta av sig kläderna. Han hade ett hus i finland och en lägenhet mitt i centrala stockholm, gott om pengar och det snällaste hjärtat utav alla - och han ville ha mig.

den enda haken, såklart, var att han alltid befann sig i andra länder på hemliga uppdrag, det betydde att jag inte kunde nå honom förens hans uppdrag var avslutat och han var hemma. 

hade jag inte hört något från honom när uppdraget skulle vara slutfört så var han förmodligen död, och ja.. det var inget jag ville tro, men vad skulle jag göra? gå hemma och vänta? nej, så funkar inte jag.

den 22 juni 2013 åkte Jim iväg på ett uppdrag, han skulle höra av sig när det var slutfört, det sista jag sa då var;

jag sitter snällt kvar här hemma och väntar på herrn, var rädd om dig. puss

jag fick inget meddelande om att han hade landat, så jag blev orolig, den 24 juni skrev jag:

jag känner mig väldigt bortglömd, hör av dig så jag vet att du lever

jag fick inget svar även fast det gick fram signaler när jag ringde.

den 26 juni skickade jag mitt sista meddelande;

lever du?

tiden gick utan några tecken på att Jim levde, inga meddelanden, inga telefonsamtal, ingenting.

jag gav upp hoppet och plockade ner mitt hjärta i en ask igen, jag ville inte känna det här en gång till.

Jim var död.

Jag träffade en riktigt nörd då, men han fick mig att känna mig trygg och jag kunde ta hand om någon,

jag behövde tänka på någon annan än mig själv, vi kan kalla honom... Max.

Max var livrädd för mig, vågade inte se mig i ögonen och började nästan stamma när han pratade med mig, 

han betedde sig som en 10 åring och jag antar att det var därför jag tog honom under mina vingar. 

Jag kunde forma honom till den jag ville ha, han var så liten och osäker så jag vet inte.

Men jag och Max umgicks tills en natt då han var full och gav mig en kärleksförklaring, och jag valde att stanna.

och ja, jo, vi hade det väl bra även fast jag känner mig betydligt äldre än 19 (tro mig, jag vaknar varje dag och tror att jag ska gå i pension imorn) och han betedde sig som en 10 åring så gick vi ganska bra ihop, det enda var att han inte förstod vuxen snacket. Ville jag prata om oss så trodde han att det var om något som hade hänt samma dag och kom med all världens undanflykter och förklaringar, och jag stod inte ut. Han hade väldigt fria tyglar och kunde egentligen göra lite som han ville, korkad som man var och litade på honom.

Jag var iväg och jobbade en fredag och han blev kalasfull, gick hem med en tjej och jag fick samtal från några kollegor på den klubben om att Max hade gått med en tjej. Jag ringde upp honom direkt och ja.. jag kommer ihåg våran dialog så väl för då kunde jag verkligen känna hjärtat slås itu, ni kanske inte vet hur det känns, men hela världen tycks stanna, du känner inte hjärtat slå och du glömmer att andas tills du känner den där enda tåren rinna längst med kinden.

Jag; vad gör du?

max; jag är i sankt eriksplan

jag; jaha, men jag frågade vad du gör inte vart du är

Max; öhm, jag sover borta ikväll vi hörs imorn

jag; du behöver inte höra av dig något mer till mig, jag har inget mer att säga dig.

Han skickade då ett sms till mig att han mådde så jävla dåligt över vad han gjort mot mig, 

och ja sa till honom att han var bara ytterligare en utav alla som lovat att aldrig såra mig, men som ändå gjort det.

han ringde mig en timme senare och berättade att han hade vänt vid hennes dörr och promenerat hem då han varken hade pengar eller sl kort, jag vet inte vad jag ska tro, men den kvällen försvann det jag kände för honom.

den natten ringde jag min syster och min bästa vän med panikångest sittandes i duschen, och jag bröt mitt löfte till mig själv. Max fick en till chans, men utan känslor, det var pure mercy för att han mådde så dåligt över det han gjort, och ja, jag ville väl helt enkelt bara inte vara ensam.

den 10 februari 2014 fick jag ett meddelande utav en kille som kände igen mig, han frågade om det var jag som var Felicya - Jim, vaktens tjej. och ja jo, det antar jag att det var, varför undrade han det? han hade inget med mig att göra, och jag var så arg och ledsen på Jim att han som frågade fick ta rätt mycket skit från mig om hur respektlös han var som skrev till mig och frågade så. Han förstod nog inte riktigt, han verkade mest vifta bort det och väntade spänt på att berätta en stor nyhet, och tystade mig med att Jim lever.

Jim hade blivit skjuten med tre skott och legat i koma en månad, men han var ni vaken och på en rehabavdelning. Han hade inte vågat höra av sig till mig för att han ville inte såra mig, inte förstöra om jag hade pojkvän och inte heller störa mig efter så lång tid borta. Jag sa till mannen som skrev till mig att [dom båda kunde dra åt helvete,] Jim var död i mina ögon och jag ville inte höra något om honom.

den 10 februari kl 23.45 ringde min mobil med ett väldigt bekant nummer.. Det var Jim.

dagen efter lämnade jag Max och åkte utomlands, med Jims nummer sparat som en kontakt.

Helt plötsligt är jag hemma från mitt paradis och tillbaka i gråa lilla landet lagom med falukorv och mellanmjölk. Det är fredag och jag ska jobba precis som vanligt, helt sjukt egentligen hur jag gått från botten till hit. Jag ska vara brutalt ärlig, öppna upp mig själv och ge er en bit utav mig - för ett år sen fanns det inget annat än fest och alkohol i mitt liv, jag har provat droger ja men det är inget jag någonsin gillat. Mina såkallade vänner har lagt partydroger i mitt glas och jag festade i 50 timmar - i streck. Sen sov jag i tre dagar för att jag var så förstörd. Jag åkte limo, drack skumpa och dansade varje dag tisdag-söndag.
Alkoholen gjorde mig så förbannat lycklig och jag var odödlig, jag och mina vänner var störst bäst och vackrast - och ja, dom var jävligt bra vänner tills jag tackade nej till alkohol. Helt plötsligt var jag ute och festade 50 timmar i streck igen, jag visste att något var fel men vadå? Inte kan väl vänner droga en? Och jo, det kan dom.
Jag levde ungdomsdrömmen, jag åkte limo, jag var i Sthlm, jag drack skumpa och jag kom in på alla nattklubbar. Vi fick mail, sms och Facebook meddelanden utav klubbchefer som sponsrade oss med bord och skumpa så länge vi lämnade limon utanför deras klubb och var där och festade.

Jag ville ta livet av mig så fort jag var hemma, så jag drack vin. Jag hade en vindunk hemma och mötte sen upp mina vänner för mer alkohol. Så hur hade vi råd tänker ni kanske?
Jag betalade med min lön från personlig assistans och mitt skolbidrag, och ja man kommer väldigt långt på lite pengar bara man har rätt kontakter. Jag som jobbade på en klubb då hade gäster som betalade upp till 30 tusen för ett bord, så hur myet fick jag inte där tror ni? Sen pengar från klubben, jag levde livet jag trodde var drömmen.
Min närmaste vän i gänget tog faktiskt sms lån och hade skulder upp över öronen, men det var något jag aldrig någonsin fick berätta för någon, och det gjorde jag inte heller, det var våran hemlighet - tills han högg mig i ryggen.

Min syster fick min faktiskt bort från aökoholen när jag berättade helt ärligt att jag var beroende, att jag inte kunde vara nykter mer än några timmar. Och ja, jag blir fortfarande skitfull när jag festar men som i onsdags var jag ute efter jobbet, jag drack en halv cocktail och en cider sen gick jag hem.
Nu jobbar jag varje helg, jag spenderar inte pengar på limos och skumpa längre mer än på min och mina näras födelsedagar eller så.
Jag är 19 år, och mitt liv har varit full katastrof. Jag försöker fortfarande få det att rulla åt rätt håll, och än så länge går det faktiskt bra.

Som rubriken säger, jag njuter.
Lämnade Arlanda i måndags och befinner mig nu i Thailand, Phuket.
Kom ut från flygplatsen där min chaufför väntade med bilen, körde mig till hotellet och nu är jag här, äter färsk frukt, dricker rom och cola, njuter utav solen och skrattar åt problemen hemma

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]

[Bild]