Jag är så klar, jag hinner inte, jag vill inte, jag orkar inte. Jag har valt att vara singel och är inte kär, inte det minsta, inte i någon. Jag är för trasig för att våga dela med mig till en annnan person, inte ens till mina vänner. Jag är iskall, känslokall och bara sten, jag vet inte vad känslor är och vill aldrig visa det - vissa kan inte förstå det, men när man blivit sårad, sviken och spottad på gång efter gång så vill man inte släppa in folk längre. Jag har blivit sviken utav alla jag någonsin litat på, folk som ska ha funnits för mig i vått och torrt på olika sätt. Jag är trasig, och vågar inte läka.

Den där mannen jag träffade i vintras, han som tog mitt hjärta direkt och hållt det hårt sen dess utan en chans för mig att stjäla tillbaka det, det är han som jag aldrig kommer komma ifrån.

Kärlek, nej det kan det inte vara, det är nog mer att vi behöver varandra, eller? Jag hoppas det, för vad händer om jag är kär? Kan jag ens bli kär? Jag tror inte det. Jag vill bara ha honom, men inte på ett kärleksfullt sätt - mer affärsmässigt, eller lurar jag mig själv?

Jag kan inte vara kär i någon som ljugit om sitt namn, haft en annan tjej framför mig sen tagit med mig hem. Det går bara inte, ändå smälter jag så fort jag ser hans namn på min display, åker med honom varje gång han står utanför klubben och väntar, träffar honom så fort vi har tid.

Han finns i mina tankar och behöver inte vara borta länge för att jag ska börja sakna honom. Men nej, jag är inte kär - jag är bara fast. Det kommer aldrig vara över för mig, inte ens efter någon utav oss är döda. Ögon och öron finns överallt, alltid tänka över sitt nästa steg likt ett schack spel - försiktigt tassa över minfältet. Jag klarar mig utan honom, bättre än med honom.

There's nothing in this world I would'nt do

Alltså, boken 'femtio nyanser av honom' som handlar om den magiska Mr gray.. Jag känner igen mig så väl, från killen som blev fullkomligt galen i mig, och jag i honom. Han var fruktansvärt svartsjuk och skulle han bestämma så skulle han ha raderat alla killar från min telefon, tagit min dator och låst in mig på mitt rum. Han bodde en bit ifrån och var väldigt dominant, ville att jag skulle vara undergiven och göra allt han beordrade mig att göra.
Men (MEN) vilket sexliv vi hade, den mannen kunde göra mig galen, spritt språngande tokig. Han visste vad jag gillade och ville ha, och han gav mig det. Till en början iallafall.
När saker och ting började gå över styr satte jag mig på tvären, och det var inget han tyckte om vill jag lova.
Jag avslutade relationen och visst, jag saknar honom, mest sexet vi hade tror jag. Men jag kommer aldrig att gå tillbaka till något så sjukt som vi hade, jag har aldrig känt mig så liten, så förnedrad och kränkt. Han kunde trycka ner mig på botten och jag klamrade fast vid hans fötter, han fick inte lämna mig.
Han blev riktigt psyk när jag lämnade honom, jag var rädd - på riktigt. Ville inte bli skadad och flydde, var aldrig ensam - någonsin.

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag känner hur jag bubblar - utav lycka. Jag kanske börjar få tillbaka känslor, jag kanske slutar vara en känslokall robot som stänger av sig helt. Jag vet inte, jag vet bara att jag borde hålla mig borta - från honom
Han är trubbel, jag vet det. Han är som mig, tar det han vill ha och går därifrån när han tröttnar, och jag kan inte säga nått för jag är likadan själv.
Jag kan spelets regler, jag är mästare på det. Ingen kan slå mig - förutom någon lika bra, kanske till och med bättre.

I am the one and only - me, myself and I

Det är fel utav mig att sakna någon jag inte hör ihop med, från två olika världar med två olika gäng. Två olika standards men två lika livsstilar.
Någon jag egentligen inte borde vara med eller ens sakna då vi inte ens har något, utan bara har setts några gånger. Men man ska väl ta vara på dom man trivs med? Och faktiskt vill vara med fler än någon gång ibland?
Vi är från två olika världar, har träffats några gånger innan men som totala främlingar, båda inom nattklubbar.
En kille jag inte ville lära känna på grund utav hans rykte, jag vill inte och orkar inte bli sårad.
Så kom onsdagen, då båda va aspackade och du följde med mig hem, jag sa att du fick sova på golvet haha. Efter det flöt det väl liksom på, men jag ser hur hans vänner kollar på mig med missnöjda miner. Jag hör inte hemma där helt enkelt, därför borde jag inte sakna honom. Därför kommer jag inte sakna honom, bara längta - lite.

Jag ska vara helt ärlig, rak på sak. Jag vill inte ha något förhållande, nej nu ljög jag - jag är inte redo för ett nytt förhållande. Jag är så jävla rädd för att bli sårad och därför sårar jag, jag lämnar honom innan han lämnar mig och vice versa. Jag vågar inte släppa in människor under min hud, speciellt inte killar. Jag vill fly, gömma mig och inte komma fram.
Jag går ut, festar och lever som jag gör. Jag har min livsstil där jag dansar, super, vaskar, festar, bränner varenda jävla krona jag tjänat, hittar inte hem, tappar bort saker, vinglar runt i stan och letar efter bussen, vaknar med minnesluckor och undrar 'vad fan hände igår?' för det är vad jag vill, varför ska jag sitta hemma och tycka synd om mig själv för att jag är singel? Jag är lycklig så här, men samtidigt känner jag att något saknas.

Förhoppningsvis hittar jag min pusselbit som saknas snart

So wake me up when it's all over
When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

jag lever för idag, jag är tacksam för gårdagen och drömmer om morgondagen. Jag är så jävla lycklig just nu, jag vaknar upp och känner hur tacksam jag är över livet och tackar gud för att han inte lät mig dö under den värsta perioden utav mitt liv. Jag är lycklig, förstår ni? lycklig! 

Jag har slutat med alla mediciner, jag har inte psykologer, inga läkare, inga kontroller. Jag behöver inget akut nummer till en jour, jag är lycklig på egen hand. Jag kommer inte ihåg senast jag kände så här, om jag någonsin har gjort det. Jag har varit så olycklig, jag har sovit 18 timmar per dag, duschat 5 gånger om dagen, suttit i min garderob och gråtit, jag har skadat mig själv och hatat alla, men mig själv mest utav allt. 

Jag har stått och kollat på mig själv i spegeln, hatat allt jag sett, blivit äcklad och undvikit alla speglar efter det. Jag har förlorat allt, stått på mina knän och krypit fram. Jag har velat försvinna, planerat allt i minsta detalj och skrivit brev. Jag har gjort allt för att skada mig själv, jag har gjort allt för att skada andra.

Jag har levt utan vänner och utan familj, jag har eldat upp alla broar med mening, allt för att folk inte skulle komma mig nära, dom fick inte finnas i mitt liv.

Jag har slagits, spottats och sparkats. Jag har gjort allt möjligt som jag inte är stolt över, och varit med om saker ingen ska vara med om. Jag har varit psykiskt instabil och haft såna kraftiga panik ångest attacker att jag trodde mitt hjärta stannade, att nu är det slut, jag är klar, äntligen.

Nu står jag här, jag har ingen utbildning, ingen pojkvän, mardrömmar och jobbiga dagar.

Men jag har vänner som står med mig i vått och torrt, vänner som vill vara med mig för den jag är. Jag har en familj, en väldigt trasig en, men dom finns ändå där. Jag har ett jobb som jag kan sköta eftersom jag sover normala tider nu, och jag kan välja att läsa upp mina ämnen. Jag lever varje dag, jag har inte ångest längre. Jag har inga tvångstankar och jag hatar inte mig själv. Jag dricker för mycket, men jag gör det för att jag firar livet. Jag lever som allra mest på klubben, jag har hittat mig själv. Jag är jag, jag är Felicia Fillan Jonsson.

På måndag blir jag 19 år, och jag är lycklig.

Tack alla som har stått ut med mig, tagit emot mig med öppna armar och tack till er som vill vara i mitt liv.

Tack till mig själv som kämpat så jävla hårt, det här är din belöning. 

Njut

Jag är så rädd för att mitt psyke ska explodera, försvinna ut ur tomma intet. Att en sak till ska hända, som får det att säga boom. Som ett pistolskott, eller en ballong som går sönder. För om mitt psyke bryts ner, vad finns då kvar utav mig? Jag skulle brytas ner i bitar, bli till damm och blåsa ut i intet. Hur skulle jag orka leva?
Dom nätterna jag vaknar upp svettig med hjärtat i halsen, med bilder som fyller mitt huvud och min kropp med skräck. Hur jag borrar in mina naglar i min handflata och inte känner någon smärta. Jag vill dunka mitt huvud i väggen, få bilder och ljuden ut från mitt huvud. Jag sliter i mitt hår och gråter, sitter i timmar i duschen och önskar att jag skulle kunna få vara ifred. Jag tackar för dom nätter jag får sova, då jag inte vaknar och stirrar i taket. Tänk om någon får veta mina svagheter? Kommer dom skada mig som dom andra gjort? Eller skulle dom förstå mig?
Jag fortsätter vara tyst, berättar så lite som möjligt om mig själv. Förutom här, där ingen kan döma mig för mitt utseende, för mitt beteende eller mina rykten. Utan får se MIG och hela mig, inget man bara hört, utan nått som kommer från mig. Och jag är så oerhört tacksam över era fina ord och stöttande kommentarer. Tack, tusen gånger om.